När de kom in tittade en ung kvinna med mörkt, flätat hår upp från disken. Hennes ögon lyste upp när hon fick syn på Daniel.
– ”Vad gör du här?” frågade hon med ett leende.
Sedan tittade hon på Elena.
Tiden stannade.
Elena sa ingenting. Hon kunde inte. Hon tog ett enda steg framåt. Sofía studerade henne intensivt, som om något uråldrigt väcktes inom henne. Hon såg de darrande händerna, de tårfyllda ögonen, ansiktet präglat av år.
– ”Mamma?” sa hon, nästan utan att inse det.
Elena tryckte en hand mot bröstet och föll ner på knä.
Inga tester, papper eller långa förklaringar behövdes. De omfamnade varandra som om kroppen kom ihåg vad sinnet hade glömt. De grät tillsammans, skrattade tillsammans, darrade tillsammans.
I timmar pratade de. Sofía berättade om sitt liv. Elena berättade om sitt. De pratade om Javier, om sött bröd, om Roma Norte, om sökandet, om nätter i bön.
Sofía drog fram ett litet, slitet föremål ur sin ryggsäck: en tygdocka.
—”Jag hittade det flera år senare”, sa hon. ”Jag har alltid vetat att jag hade ett annat liv förut.”
Dagarna som följde var fyllda av pappersarbete och DNA-tester som bekräftade det hjärtat redan visste. Nyheten nådde grannskapet, gamla bekanta och Las Madres Buscadoras – inte som en tragedi, utan som ett mirakel.
NÄSTA SIDA
