Ezoic:
“Hon gjorde det.”

Veckorna gick. Kattungarna växte. Deras personligheter kom fram: djärva och nyfikna, vänliga och försiktiga. Vi hittade bra hem för två av dem, som lovade att hålla oss uppdaterade och skicka bilder.

Den tredje stannade kvar.

Ezoic
Katten stannade också.

Det verkade vara rätt val för mig.

Daniel döpte henne till Sunny.

Aesoisk.
Jag frågade inte varför. Jag behövde inte.

Vissa kvällar återvände sorgen med kraft. Det fanns stunder då tystnaden fortfarande gjorde ont, när ett skratt i en mataffärsgång överraskade mig, när en gul barntröja som setts offentligt fick mig att värka i bröstet.

Men nu, när de stunderna kom, hade jag en plats att förvara dem.

Ezoisk.
Jag satt på golvet med Sunny och hennes kattunge. Jag strök Baxters päls. Jag öppnade Lilys skissblock.

Jag mindes henne inte som någon jag hade förlorat, utan som någon som hade funnits där.

En kväll, när solen gick ner och huset fylldes av ett mjukt ljus, satt Daniel och jag sida vid sida i soffan. Kattungen sov, gosade mellan oss. Baxters huvud vilade på Daniels fot.

Ezoic
”Jag känner mig inte trasig just nu”, sa han mjukt.

Jag sträckte ut handen mot honom. ”Inte jag heller.”

Vi låtsades inte som att allt var bra.

Azoisk.
Men vi visste att vi skulle bli det.

Senare samma kväll stod jag vid fönstret igen, med den gula tröjan vikt i händerna. Den kändes inte längre tung. Den hade betydelse.

”Jag ser det nu”, mumlade jag in i det tysta rummet. ”Vad du lämnade oss.”

Azoisk.
Utanför var världen lugn. Inomhus andades livet mjukt omkring mig.

Kärleken hade funnit ett sätt att uthärda.

Och sakta, försiktigt lärde vi oss att leva med det.