Den “extra” tallriken
Den morgonen ställde Jenny fram en tallrik varma pannkakor framför honom, hennes hjärta bultade.
”Åh … förlåt”, sa hon sakligt. ”Köket gjorde en för mycket. Det vore synd att slänga bort den.”
Pojken tittade upp från sin bok. Hans ögon lyste upp genast, sedan mörknade de.
— Jag… jag har inga pengar.
”Det är inga problem”, svarade hon med ett leende. ”Ät.”
Han tvekade länge. Sedan talade hans mage för honom.
Han åt långsamt och försiktigt, som om varje tugga betydde något. När han var klar var tallriken helt tom.
”Tack”, mumlade han.
Det enkla ordet knöt åt Jennys bröst.
En tyst ritual
Från den dagen blev det deras hemlighet.
Pannkakor vissa morgnar.
Ägg och rostat bröd andra dagar.
Gröt när luften blev kallare.
Jenny var noga med att aldrig dra uppmärksamhet till sig. Hon ställde ner tallriken som om allt vore normalt. Pojken frågade aldrig någonting, förklarade aldrig någonting. Han åt alltid i tystnad, sedan tackade han henne med en nick eller ett knappt hörbart “tack”.
De andra anställda började märka det.
”Vem är den där ungen?” frågade en kollega.
”Han kommer varje dag”, sa en kund. ”Har han aldrig sina föräldrar med sig?”
En morgon ropade restaurangchefen på Jenny.
– Erbjuder du honom mat?
Hon mötte hans blick utan att tveka.
— Ja. Och jag betalar dem.
Han suckade och nickade sedan.
— Ta hand om dig själv.
Resten finns på nästa sida
