”För att styrka förtjänar att bli ihågkommen”, svarade hon. ”Jag startade en liten utbildningsfond för unga mödrar som förlorar sina barn. Jag ville hjälpa någon att stå upp igen. Jag tänkte på dig.”

Hennes ord öppnade upp något inom mig. Inte sorgen – som alltid hade funnits där – utan något annat. Något varmare.

Möjlighet.

Det stipendiet förändrade riktningen på mitt liv. Jag sökte. Jag blev antagen. Jag gick tillbaka till skolan med händer som fortfarande skakade ibland – men den här gången av beslutsamhet istället för rädsla.

Jag studerade anatomi och empati. Jag lärde mig att övervaka ömtåliga vitala organ och hur man sitter bredvid någon när det inte finns några svar. Jag upptäckte att ibland betyder läkning inte att reparera – det betyder att stanna kvar.

År senare stod jag i en sjukhuskorridor i mina egna skrubbkläder.

Hon var bredvid mig igen.

”Det här är den unga kvinnan jag berättade om”, sa hon till en grupp kollegor. ”Hon lät inte sorgen definiera henne.”

Jag kände stolthet och sorg sammanflätade. Inte för att smärtan var borta – utan för att den hade förändrats.

Fotografiet hänger nu på mitt kontor.

Inte som en symbol för tragedi.

Men som bevis.