“Så snart som möjligt.”
Bröllopet ägde rum inom två veckor.
Det var litet. Kontrollerat. Lagligt.
Ingen vit klänning. Ingen stråkkvartett. Inga blommor.
Bara underskrifter och vittnen och den tysta insikten att detta inte var en saga.
Thomas flyttade henne till sin egendom i utkanten av Madison – en vidsträckt tomt med välskötta gräsmattor och fönster som såg ut som om de hörde hemma i arkitekturtidningar. Huset var vackert på ett sterilt sätt. Polerade golv. Dyr konst. Rum som ekade när man gick igenom dem.
Emily packade sina få tillhörigheter i en enda resväska.
Innan hon gick kramade hon sin mamma hårt.
“Pappa kommer hem”, viskade hon.
Ruths händer darrade på dotterns rygg. ”Du är inte skyldig någon ditt liv”, mumlade hon.
Emily svarade inte.
De första dagarna i huset kändes overkliga.
Personalen tilltalade henne som ”Mrs. Caldwell”. De rörde sig tyst och effektivt. Thomas var artig, distanserad, nästan formell.
Han sov i ett separat sovrum fram till bröllopsnatten.
Han höjde aldrig rösten.
Rörde henne aldrig i onödan.
Låtsades aldrig ge henne tillgivenhet.
Han talade om arrangemang, möten och juridiska konsultationer.
Det var kliniskt.
På deras bröllopsnatt gick Thomas lugnt in i hennes rum.
“Vi borde inte dröja”, sa han.
Emily svalde sin rädsla.
Hon hade förväntat sig något monstruöst. Något rovlystet.
Istället var han kontrollerad. Avmätt. Distanserad.
Det var inte romantiskt. Det var inte ömt.
Men det var inte heller våldsamt.
Efteråt somnade han nästan omedelbart.
Emily låg vaken och stirrade upp i taket i ett rum som var för stort för att vara bekvämt.
Huset kändes annorlunda på natten.
Kallare.
Hon kunde inte skaka av sig känslan av att något under ytan var fel.
Vid midnatt, oförmögen att sova, smög hon sig ur sängen.
Hallen var svagt upplyst av vägglampetter. Golven var svala under hennes bara fötter.
Hon gick långsamt, med armarna om sig.
Det var då hon såg ljuset.
Längst ut i korridoren stod dörren till Thomas kontor på glänt. En tunn strimma av gyllene ljus skar över det mörka golvet.
Hon tvekade.
Hon hade ingen avsikt att snoka.
Men något drev henne framåt.
Hon gick närmare, hjärtat bultade mjukt i bröstet.
Skrivbordet var täckt av papper.
Juridiska dokument.
Mappar.
Officiella kuvert.
Hennes blick fångade ett brevhuvud som hon kände igen från kliniken i centrum.
Datum.
Signatur.
Täta.
