“Vi saknade dig!”
Maria berättade för oss vad som hände. Att vara mamma ÄR något att vara stolt över. Man uppfostrar tre människor – det är svårare än någon titel vi har.
Kom nästa gång. Vi reserverar en plats åt dig.
Mitt bröst spändes.
Maria.
Hennes bästa vän från gymnasiet. Hon som blev kirurg. Hon som jag nonchalant hade pekat på som ett exempel på “verklig framgång” utan att tänka efter.
Jag satt där och stirrade på det där fotot.
Jag tänkte på Anna vid tjugotvå års ålder, gravid med vårt första barn medan hennes vänner packade inför praktik och forskarutbildning. Jag tänkte på kvällarna då hon gick fram och tillbaka i vardagsrummet med kolikiga bebisar medan jag sov för att jag ”hade möten på morgonen”. Jag tänkte på födelsedagskalas som hon planerade in i minsta detalj. Luncherna hon packade. Läkarbesöken hon kom ihåg. De små sneakersna hon ställde upp vid dörren varje kväll.
Jag tänkte på hur lätt jag hade reducerat allt det till ett ord: bara.
Anna kom ner och stannade när hon såg mig vid bordet, med ramen uppställd framför mig.
”Du öppnade den”, sa hon.
Hon lät inte arg.
Hon lät trött.
”Förlåt”, sa jag omedelbart. Min röst kändes inte stadig. ”Jag borde inte ha sagt vad jag sa. Jag hade fel.”
Hon svarade inte direkt. Hon gick fram och drog fingrarna över signaturerna, medan hon dröjde sig kvar vid välbekanta namn.
”De glömde inte mig”, mumlade hon. ”Jag trodde att de kanske hade gjort det.”
