”Du kan inte lämna mig så här!” skrek Curtis bakom mig och kröp fram. ”Vad ska jag göra?!”
Jag stannade upp utan att vända mig om.
”Du kommer att få två tusen dollar i månaden, Curtis”, sa jag lugnt. ”Jag föreslår att du lär dig att budgetera. Eller kanske hittar ett jobb. Jag har hört att det alltid finns lediga jobb som vårdare. Det kanske lär dig vad det faktiskt innebär att ta hand om någon.”
Jag gick ut. Solskenet kändes overkligt. Luften smakade nytt – inte på grund av pengarna, även om de spelade någon roll – utan för att rättvisan äntligen hade nått sitt öde.
Jag satte mig i bilen. Det var inte längre en plats för tårar, utan början på något nytt. När jag körde iväg fick jag syn på Curtis i spegeln – han stapplade ut ur byggnaden, ropade in i sin telefon och skyllde på någon annan.
Jag log.
Hans leende var borta för gott.
Mitt hade precis börjat.
