När jag kom in blev Dan blek.

Sanningen kom snabbt fram. Ruby hade haft mardrömmar sedan jag började jobba helger, livrädd för att inte komma tillbaka. Dan visste inte hur han skulle hjälpa henne, så han ordnade terapi – och dolde det för mig, i tron ​​att han skyddade mig från mer stress.

Jag grät. Av lättnad. Av skuld. Av den tysta smärtan av att inse vad jag inte hade sett.

Vi stannade kvar för ett familjemöte den dagen och pratade äntligen – pratade verkligen – istället för att bara gå vidare. Vi justerade scheman, lovade ärlighet och valde att gå vidare som ett team igen.

Nu är lördagarna lugnare. Pannkakor. Promenader i parken. Delade vantar. Och Rubys teckning hänger på vårt kylskåp – inte som en symbol för rädsla, utan som en påminnelse om att små hjärtan märker när något saknas och försöker, på sitt eget modiga sätt, att göra det helt.