Han såg till att allt skulle hanteras rättvist och erkände den person som stod vid hans sida när han behövde det som mest. Det fanns ingen triumf i den insikten – bara förståelse.
Det var då jag äntligen insåg sanningen:
den här historien hade aldrig handlat om ett hus eller ägodelar.
Det handlade om att ställa upp.
Om medkänsla som ges utan förväntningar.
Jag gick därifrån den kvällen med en lättare känsla än jag gjort på flera veckor. Min styvfars sista gåva var inte materiell – det var den tysta påminnelsen om att vänlighet alltid hittar tillbaka, ofta när man minst anar det.
