Jag kontaktade sjukhuset, osäker på om de kunde hjälpa mig att nå henne. Det gjorde de. Några dagar senare fick jag ett handskrivet brev.
Hon kom ihåg mig.
Hon skrev att det var den största belöningen hon kunde föreställa sig att se föräldrar återfå sin styrka. Hennes ord var enkla, men de stannade kvar hos mig – ett bevis på att även den minsta vänlighet kan ge eko långt bortom det ögonblick den ges.
Nu, när livet känns tungt, tänker jag tillbaka på de där nätterna på sjukhuset. Till det tysta rummet. Till kvinnan som satt bredvid mig när jag kände mig osynlig och rädd.
Hon påminde mig om att godhet sällan kommer högt. För det mesta kommer den mjukt – som en sjuksköterska som drar fram en stol i mörkret och erbjuder tröst utan att be om något i gengäld.
Och tack vare henne försöker jag göra detsamma. Varje dag. En mild handling i taget.
