Ensenada-piren vaknade under ett täcke av blek dimma, havet dolt bakom en grå ridå.

Brädorna var hala av fukt och knarrade mjukt under sin egen ålder. Det fanns inga turister, ingen musik, inget skratt – bara tystnad och det avlägsna ropet från en ensam mås som skar genom morgonen.

På en bänk nära kanten satt en äldre man.

Hans hållning var fortfarande disciplinerad, nästan militärisk, trots att tiden hade stulit mycket av hans styrka. Han hette Don Ernesto Salgado, och hans händer – ärrade, sönderrivna, stadiga – vilade lugnt på knäna, som om de mindes hur man bär vikter som var långt tyngre än år.

Tryckt mot honom stod en schäferhund.

Hunden låg tätt intill, kroppen i linje med den gamle mannens ben, andades långsamt och jämnt. Inget koppel. Ingen synlig bricka. Ändå fanns det inget lösryckt med den. Dess ögon bar något djupare än träning – något format av rädsla, lojalitet och minne.

Don Ernesto drog sina darrande fingrar genom hundens päls.

”Du är trygg nu”, mumlade han mjukt.
”Jag vet inte varför… men det är du.”

Hunden slöt ögonen, bara för ett ögonblick, som om orden hade låst upp en plats den hade letat efter utan att veta om den.

Sedan bröts stillheten.