Jag var arton år gammal när mitt liv delades i två delar.
En dag var min mamma där. Trött, överväldigad, gick fram och tillbaka i lägenheten med två nyfödda barn tryckta mot bröstet. Nästa morgon vaknade jag till ljudet av gråt och den omisskännliga känslan av att något var fel.
Lägenheten var för tyst på de ställen där den inte borde ha varit.
Hennes sovrumsdörr stod öppen. Garderoben var tom. Inga kläder. Inga skor. Till och med hennes tandborste var borta. Hennes telefon gick direkt till ett avbrutet meddelande. Det fanns ingen lapp på diskbänken. Ingen förklaring. Inget adjö.
Bara två små flickor i vaggor, som grät efter någon som inte kom tillbaka.
Jag stod där i dörröppningen, fortfarande iklädd en luvtröja från mitt sista år på gymnasiet. Broschyrer från universitetet låg utspridda över mitt skrivbord. Antagningsbesked som jag inte ens hade öppnat färdigt låg oöppnade i en låda.
Jag minns att jag tänkte, om och om igen, att det här måste vara ett misstag. Hon kommer tillbaka ikväll.
Hon kom aldrig tillbaka.
Det var i det ögonblicket allt förändrades.
Innan den dagen hade jag en plan. Jag ville bli kirurg. Jag hade arbetat mot den i åratal, tagit avancerade naturvetenskapliga kurser, volontärarbetat när jag kunde, studerat sent på natten. Jag föreställde mig själv i vit rock en dag, med stadiga händer, och rädda liv.
Istället lärde jag mig att värme flaskor klockan tre på morgonen med skakande händer.
Jag lärde mig att linda in en bebis medan den andra skrek sig hes. Jag lärde mig skillnaden mellan ett hungrigt skrik och ett trött skrik innan min hjärna var helt vaken. Jag lärde mig hur snabbt blöjor försvinner, hur dyr ersättning är och hur skrämmande tystnad kan vara när bebisar är inblandade.
Jag tog vilket arbete jag än kunde hitta.
Nattskift i lager som lämnade mina armar värkande. Leveransjobb där jag bad att flickorna fortfarande skulle sova när jag kom hem. Kontantarbete. Ströjobb. Allt som betalade. Jag sov i tvåtimmarssträckor, ibland kortare. Mitt liv blev en dimma av matning, arbete och utmattning.
Folk hade åsikter. Det har de alltid.
