Att uppfostra en tonåring kan kännas som att försöka förstå ett språk som helt och hållet består av pauser, blickar och osagda saker.

Alla föräldrar känner till spänningen: önskan att lita på i kombination med ett sinne som tyst ställer frågor.

En söndagseftermiddag kändes vårt hem ovanligt tyst, insvept i en stillhet som fick även de minsta ljud att kännas betydelsefulla.

Min fjortonåriga dotter hade tillbringat mycket tid på övervåningen med en klasskamrat som hette Noah.

Han hade alltid varit artig och omtänksam, men när jag stod i korridoren med en ren handduk i handen kände jag den där välbekanta dragningen mellan lugn och oro.

Efter att ha dröjt sig kvar längre än jag tänkt mig sträckte jag mig efter dörrhandtaget och förberedde mig på vad jag än kunde tänkas avbryta.

I veckor hade deras rutin följt samma mönster.

Noah brukade komma efter lunch, hälsa artigt på oss och gå uppför trappan med min dotter, medan dörren mjukt stängdes bakom dem.

Det fanns ingen musik som dundrar, inga skrattutbrott – bara en stadig, fokuserad tystnad.