Miguel svalde hårt. Hans stolthet förvandlades till sten i bröstet. Han visste att han var beroende av henne. Han visste att han var en börda.

Men att veta det är en sak … och att känna det varje dag är en annan.

Tills den där oktobermorgonen kom.

Luften var kall. Himlen – eller så fick han senare höra – var grå.

—Vi går till skogen, sa Gloria. —Du behöver lite luft.

Han hade inte föreslagit något för henne på månader. Den gesten tände ett klumpigt, nästan barnsligt hopp hos Miguel.

De gick längs grusvägen. Lövknasslet var bekant. Doften av tall också. Men de fortsatte. Längre än vanligt.

Marken blev ojämn. Tystnaden blev tätare.

”Är vi redan långt borta?” frågade Miguel.

-Några fler.

Utan värme.

De slutade till slut.

— Sitt här. Jag ska hämta lite vatten åt dig från bäcken.

Miguel lydde.

Han hörde fotstegen avta.

Vänta.

Vinden blåste genom grenarna.

-Härlighet…

Tysta.

-Härlighet!

Ingenting.

Sedan förstod han.

Inte med ögonen.
Med själen.