Han berättade för henne om träden han inte längre kunde se falla.
Om söndagarna han inte längre kunde titta på.
Om skammen över att behöva hjälp med allting.
”Det värsta var inte att bli blind…” erkände han, med en sönderbruten röst. ”
Det värsta var att känna att ingen behövde mig längre.”
Tårar föll.
—Jag trodde att jag var värdelös… att jag var en börda.
Men du… du ser mig inte på det sättet.
Vargen blev kvar.
När gryningen mjuknade upp reste sig djuret. Det knuffade till Miguel med nosen och drog sedan försiktigt i hans jacka.
”Vill du att jag ska följa dig?” frågade Miguel.
Vargen vände sig om…
Och han började gå djupare in i skogen.
Miguel förstod att det inte skulle komma någon andra signal.
Del 2 …
