Jag var sjutton när pojken jag älskade klev tillbaka ur mitt liv.

Det var inget dramatiskt bråk. Inga dörrar som smälldes igen. Inga löften som kastades som knivar.

Bara en lång tystnad, en skrämd blick och fem ord som jag fortfarande minns tydligt:

“Jag kan inte göra det här.”

Och sedan var han borta.

Borta från min framtid. Borta från bilden jag tyst hade målat upp i mitt sinne – examen, en lägenhet, en spjälsäng i hörnet av ett litet sovrum. Jag sa till alla att det skulle gå bra. Jag sa att jag inte behövde honom.

Men på natten, när huset var tyst och min hand vilade över magen, kände jag mig som ett barn som låtsades vara modigt samtidigt som det bar något mycket större än jag förstod.

Jag var livrädd hela tiden.

Livrädd för att föda barn. Livrädd för att misslyckas. Livrädd för att älska något så skört.