Allt förändrades när Daniel fyllde sjutton.

Jag fick en kallelse till domstol: en kvinna yrkade på vårdnad.

Hennes namn var Isabella Cruz, en mångmiljonär och affärskvinna, ägare till en hotellkedja. Hon påstod sig vara hans biologiska mor. Hennes advokat presenterade DNA-bevis och en berättelse om tonårspanik och familjepress.

Hon sa att hon var tacksam mot mig för att jag hade uppfostrat honom, men att det nu var ”rätt” att ge henne tillbaka sin son.

Rättssalen var fullsatt inför rättegången. Kameror, dyra kostymer, mummel. Jag kände mig liten, men beslutsam. Jag presenterade skolbetyg, journaler och grannars vittnesmål.

Isabella grät graciöst, talade om möjligheter, om en ljus framtid. När det var Daniels tur bad domaren honom att tala fritt. Daniel reste sig upp, tog ett djupt andetag och tittade på alla.

Sedan sa han något som landade som en duns i rättssalen och lämnade domare, advokater och allmänheten helt tysta.

Daniel talade med klar röst, utan att darra. Han sa att han visste sanningen och inte hyste något agg.

Han tackade Isabella för att hon hade gett honom liv, men förklarade att ett liv inte kan upprätthållas av sig självt. Han berättade hur han hade sett mig komma hem utmattad från sjukhuset och ändå sitta ner för att studera med honom. Han mindes nätterna med feber, eftermiddagarna med extraarbete, de enkla födelsedagarna fyllda med skratt. Han pratade inte om pengar; han pratade om närvaro.

Isabella försökte behålla lugnet, men hennes ansikte hårdnade när Daniel förklarade att hon i månader före rättegången hade försökt komma närmare honom genom att erbjuda dyra presenter, resor och löften om antagning till privata universitet. Daniel erkände att han kände sig obekväm, inte köpt, utan pressad. Domaren noterade det. Isabellas advokat protesterade, men domaren lät förfarandet fortsätta.