När Anna nämnde sin återträff med gymnasiet tittade jag knappt upp från telefonen.

Hon satt vid köksbänken och satte upp håret i en lös knut – så som hon gör när hon försöker låta nonchalant om något som faktiskt spelar roll.

Bakom henne utspelade sig kaos som vanligt. Ett barn kunde inte hitta en sko. Ett annat klagade på matteläxor. Babyn slog en sked mot barnstolens bricka.

Vårt liv. Högljutt. Vanligt. Fyllligt.

”De har en tioårsträff nästa månad”, sa hon lätt. ”Jag funderade på att gå.”

Jag skrattade kort.

Inte för att det var roligt. För att det kändes onödigt.

”Varför?” frågade jag.

Hon blinkade. ”Varför vad?”