Jag lyfte huvudet och mötte hans blick. Jag gjorde inga försök att dölja hans förakt.
”Nora, det har gått tre år sedan du gifte dig in i den här familjen.”
”Ja, herrn”, viskade jag.
”Du vet hur Julian har behandlat dig. Du vet din plats här. Du var ett dåligt omdöme – en fas han äntligen har vuxit ifrån.”
Han öppnade en låda och drog ut en check. Han kastade den på skrivbordet. Den gled mot mig, lätt som en fjäder, tung som ett berg.
120 000 000 dollar.
”Du hör inte hemma i hans värld”, sa han. ”Ta det här, skriv under pappren och försvinn. Det här är tillräckligt för att hålla dig och din patetiska familj i lyx resten av era liv.”
Förolämpningen sved som en nål. Min kropp darrade. Jag tittade på Julian och letade efter en gnista av något. Ånger? Skuld? Ett enda minne av nätterna vi tillbringade tillsammans?
Ingenting. Han blinkade inte ens.
Mitt hjärta dog i det ögonblicket. Tre år av tålamod och hängivenhet reducerades till ett “försummelseförsök” värt 120 miljoner.
Jag kände en bitter smak i halsen och svalde den. Jag tittade på Arthur och, till hans chock, skrek jag inte. Jag bad inte.
Jag log.
Jag lade handen på magen, där fyra små liv just hade börjat slå rot. Överraskningen jag hade väntat på att berätta för Julian i tre dagar.
Nu var det en hemlighet jag skulle ta med mig till graven.
”Bra”, sa jag.
Ett ord. Lugn som en kyrkogård.
Jag tog upp pennan, bläddrade till sista sidan i skilsmässobeslutet och skrev under: Nora Vance.
Jag hämtade checken och gick ut.
