Mitt hjärta sjönk. Inte av rädsla, utan av smärtan som genomborrade min själ.
”Och det bästa av allt?” tillade Lila. ”Hon tror att barnomsorg kostar 800 dollar. Det är faktiskt 500 dollar. Vi bidrar med 300 dollar i månaden. Hon har ingen aning.”
Thomas skrockade. ”Om hon är för gammal för att hjälpa till, så placerar vi henne bara på ett vårdhem. Sedan hyr vi ut en lägenhet åt henne. Det där gästrummet är i princip ett deltidsjobb.”
Hon är en sådan mes. Säg att det är för Max, så ger hon med sig.
“Absolut!”
Walkie-talkien gled ur min darrande hand och föll med ett klapperslag ner på golvet.
Jag satt där och stirrade tyst på väggen jag hade hjälpt till att bygga – samma vägg som de planerade att använda.
Min egen son. Pojken jag uppfostrade. Pojken jag matade, klädde och beskyddade. Hur skulle han kunna?
Stationen tystnade. En tystnad föll som verkade kallare än någon vinter.
Jag sov inte den natten. Och inte natten efter heller. Deras röster ekade i mitt huvud, högre än någon dröm.
Hur kan man ge någon sitt hjärta och ändå försvinna i deras ögon? Hur kan man glömma sin kärlek och bara se sin plånbok?
Nästa dag skrubbade jag ännu hårdare. Mina fingrar blödde. Det kurrade i magen. Men allt jag kunde tänka på var vad jag hade hört.
Sedan bestämde jag mig: nog. Ingen mer tystnad. Inget mer anspråk.
På lördagen firade jag min 60-årsdag. Jag bjöd in dem på middag.
Thomas och Lila hade tagit med en kaka från mataffären och log falskt.
”Grattis, mamma!” sa han och kysste mig på kinden. ”Du ser utmattad ut!”
Lila ställde tårtan åt sidan. ”Vi tänkte att det kanske är dags att ni skaffar lite hjälp. Kanske en städare?”
Till exempel
hällde jag upp kaffet, tyst och lugnt. “Vad trevligt.”
Max sprang fram till henne med en kritteckning och en blomma. “Mormor! Jag gjorde den här till dig!”
Det var vi – tre streckgubbar och en hund. ”Du, jag och Rover!” sa han stolt.
”Men vi har ingen hund, Max”, sa Lila och fnissade.
“Mormor vill ha den! Hon berättade det för mig.”
Thomas skrattade. “Mamma kan inte ens ta hand om sig själv, än mindre en hund.”
Jag ställde ner min kopp och reste mig upp. “Vi får ta tårta. Men först en skål.”
Jag lyfte koppen. De följde efter mig.
För familjen. För dem vi litar mest på.
”För familjen!” upprepade de.
Jag tyckte alltid att familjen var allt. När din pappa dog, Thomas, arbetade jag otroligt hårt så att du skulle kunna ha en framtid. Jag gav dig 40 000 dollar så att Max kunde växa upp med mig. Jag skickar dig 800 dollar i månaden för barnomsorg. Allt av kärlek.
Thomas rörde sig i stolen.
“Men jag upptäckte nyligen att barnomsorg bara kostar 500 dollar.”
Deras leenden försvann.
Du rånade mig. I månader. Och bakom min rygg planerade du att hyra ut ett rum till mig. Du skrattade åt mig och planerade att placera mig på ett vårdhem när jag inte längre var bra nog för dig.
“Mamma, snälla…”
“Förklara då hur du svek kvinnan som gav dig allt.”
Lila reste sig snabbt upp. ”Spionerade du på oss?”
En leksak din son gav mig. Det är roligt hur sanningen glider iväg när man inte är uppmärksam.
“Vi ville inte skada någon. Vi ville bara…”
Du behövde pengar? Så du ljög? Du tog något som inte var ditt?
Jag gick till lådan och drog fram min checkhäfte. Deras förvirrade blickar följde mig.
Det här är över. Inga fler 800 dollar. Ingen mer obetald barnomsorg. Inga fler övergrepp.
Jag skrev en check på 500 dollar. ”Det är den verkliga kostnaden för barnomsorg. Från och med nu går varje krona jag sparar in på Max konto. Han får den när han fyller 18 – direkt från mig.”
“Och från och med idag är mitt sovrum låst.”
En tystnad föll i rummet. Thomas stirrade på bordet. Lilas mun öppnades och stängdes.
Max tittade upp. ”Är du arg på mig, mormor?”
Jag knäböjde och kramade honom. ”Nej, älskling. Aldrig till dig.”
“Kan vi fortfarande använda walkie-talkies?”
