Samma kvinna. Samma lugna ögon. Samma stilla värme som hade burit mig genom de mest skrämmande dagarna i mitt liv.

Inslaget var inte dramatiskt. Inga skandaler. Ingen tragedi. Det var ett reportage om lokala hjältar – människor som i tysthet gjorde mer än vad deras jobb krävde. Reportern presenterade henne som koordinator för ett volontärprogram som gav stöd över natten till föräldrar till nyfödda barn på intensivvårdsavdelningen. Hon förklarade mjukt att ingen mamma eller pappa någonsin borde känna sig ensam på ett sjukhusrum när rädslan känns tyngre än hoppet.

Att höra hennes röst igen var som att öppna en dörr jag inte visste att jag hade hållit stängd.

Sedan berättade reportern något annat.

Innan hon blev sjuksköterska hade hon förlorat sitt eget barn kort efter födseln. Istället för att låta den förlusten förhärda henne hade hon valt att vända den till medkänsla – för främlingar, för föräldrar som satt där hon en gång satt.

En rysning sköljde genom mig.

Plötsligt fick allt mening. De där sena besöken var inte bara en del av hennes arbetspass. Hon hade gett något djupt personligt – återvänt till den smärta hon en gång kände så att andra inte skulle möta den ensamma.

Jag mindes hur hon brukade dra fram en stol, hur hon pratade med mig som om min rädsla betydde något, hur hon aldrig fick mig att känna att jag begärde för mycket. Hon bar mig genom nätter som annars kunde ha knäckt mig, och trädde in hopp i stunder där förtvivlan kunde ha tagit över.

När avsnittet var slut visste jag att jag inte kunde låta det passera.