Han knackade.
Ljudet var ihåligt. Han väntade, hans hjärta bultade mot revbenen. Efter en lång minut hörde han hasande fotsteg, det metalliska skrapandet av en blixt som drogs tillbaka.
Dörren knarrade upp. Julia stod där. Hon bar inte sin skarpa, kolfärgade uniform. Hon bar en bleknad husklänning och hennes grånande hår var uppsatt i ett fransigt band. När hon såg honom rann blodet från hennes ansikte så genast att han trodde att hon skulle kollapsa igen.
”Señor Arriaga?” hennes röst var ett spöke av sig själv. ”Är… brinner huset? Glömde jag larmet?”
”Nej, Julia”, sa Emiliano, hans röst lät oroande hög på den smala gatan. ”Jag kom för att… Jag ville se om du mådde bra. Du gick så abrupt efter svimningsanfallet.”
Julias händer började skaka. Hon grep tag i dörrkanten, hennes knogar blev färgade som ben. ”Jag mår bra, señor. Bara värmen. Läkarna säger att det inte är något. Snälla, du borde inte vara här. Det här området… det är inte för en man som du.”
”Jag bryr mig inte om grannskapet”, Emiliano kom närmare med rynkad panna. ”Du har arbetat för min familj sedan min pappa levde. Du huttrar, Julia. Låt mig hjälpa dig.”
”Nej!” Hon gick för att stänga dörren, en plötslig, frenetisk styrka i sina armar. ”Snälla, Señor. Gå tillbaka till Las Lomas. Jag kommer att vara där imorgon klockan sex. Jag lovar.”
Men vinden, eller kanske ödet, drog upp en gardin innanför. Ur de svaga skuggorna i det lilla, trånga vardagsrummet kom ett ljud fram. Det var inte en hosta eller ett skrik. Det var ett lågt, melodiskt surrande – en vaggvisa som sjöngs med en röst som lät som krossat glas som gnuggades mot varandra.
Emiliano tänkte inte. Han pressade på. Inte med våld, utan med en desperat, brinnande nyfikenhet som hade slumrat i hans själ i årtionden. Dörren gav vika.
Huset luktade eukalyptus och blekmedel inuti. Det var skinande rent, en spegelbild av den disciplin Julia hade i sin herrgård, men fjällningen kvävde. Mitt i rummet stod en högryggad stol, vänd mot det enda fönstret där den gyllene Iztapalapa-solen kämpade sig igenom smutsen.
I stolen satt en man.
Han såg ut att vara i slutet av sextioårsåldern, även om hans hud var så hårt spänd över skallen att han såg gammal ut. Hans ögon var vidöppna, mjölkiga av grå starr, och stirrade på en punkt tre centimeter framför näsan. Hans händer var knotiga och vilade på en sliten filt. Men det var hans ansikte som fick Emilianos hjärta att slå sönder.
Käklinjen. Den lilla hakspaltningen. Brynets specifika, välvda form.
Emiliano kände golvet luta. Han sträckte ut handen för att stödja sig mot en kall, fuktig vägg. ”Vem är det här?” viskade han, fast han redan kände sanningen vibrera i sina tänder.
Julia hade tystnat. Hon stod vid dörren med böjt huvud och skakande axlar av tyngden av en hemlighet som hon hållit på alltför länge. ”Han heter Roberto”, viskade hon.
”Roberto”, upprepade Emiliano. Namnet var en utlösande faktor. I bakhuvudet dök ett minne av en skrikande match 1985 upp – hans far, patriarken, som slog en mahognykäpp mot ett skrivbord och ropade att hans bror var död för familjen, att han hade ”besudlat blodet” genom att rymma med en tjänstedotter.
